Kapellets terminspräst

I början av augusti konfirmerades min dotterdotter Olivia i Hedvig Eleonora kyrka. Det var en stor högtid med sång och musik och många fina tal. Istället för predikan fick konfirmanderna ge korta svar på tre frågor. Vad har jag lärt mig? Vad känner jag tacksamhet för? Vad betyder Gud för mig? Man hade lärt sig att spela tennis och navigera, men en konfirmand hade också lärt sig något om kristendomen. Gud stod för trygghet och någon man alltid kunde vända sig till.

Svaren på frågan om tacksamhet var särskilt intressanta. De flesta var tacksamma för sin familj, sina vänner, för gemenskapen med andra. Svaren kom från hjärtat. Konfirmandernas ord påminde mig om hur fattigt livet vore utan tacksamhet. Tacksamhet berikar livet.

Arja Saijonmaa slog igenom med sången ”Jag vill tacka livet.” Men hur kan vi tacka något som inte har en avsikt med det goda som sker? Vi har verkligen anledning att tacka våra föräldrar för deras omsorger, men vem ska vi tacka för livet? Evolutionen? Författaren C. K. Chesterton skrev en gång att det värsta ögon- blicket för ateisten är när hon känner tacksamhet, men inte har någon att tacka. Tacksamheten förutsätter ju att det finns någon som vi tackar. Vi kan väl inte tacka solen för en ny dag. Vi tackar våra föräldrar för deras omtankar och vännerna för deras tillgivenhet, men ibland vill vi också tacka någon för alltsammans. Då sträcker sig tacksamheten bortom tid och rum. Den rör vid Guds mantelflik.

Carl Reinhold Bråkenhielm