Kapellets terminspräst

Sittandes på en klippa i Fiskebäckskil, hemma på västkusten, och se hela havet glimma och glittra – då är det inte så svårt att ana Gud. Samtidigt gör allt det där vackra också lite ont. För mig finns det alltid en aning skugga i det ljusa, vemod i det roliga. Genom hela tillvaron klingar ett – oftast vackert men mycket uppenbart – mollackord. Livet handlar inte så mycket om att ”lyckas” som att leva igenom ”olyckorna”. Och det är närmast omöjligt att göra ensam.

När jag var 14 år hittade jag en överlevnadsplats, kyrkan. Onsala kyrka blev ”min kyrka”. I kyrkan blev jag utmanad men inte ifrågasatt. Jag blev provocerad men inte tystad. Jag fick växa och förändras – tillsammans med människor jag inte kände till en början, som kom från andra sammanhang och andra generationer än jag – jag fick ord för min längtan, för mitt engagemang. Jag fick ett hem. En del av det som glimmade då, som jag trodde var Gud, har
försvunnit. Annat gnistrar och sprakar starkare för varje år. Gud är densamma, men jag rör på mig.

De senaste åtta åren har jag arbetat med Svenska kyrkans internationella ekumeniska relationer och befunnit mig på alla möjliga och omöjliga platser i världen. Nya sammanhang, nya erfarenheter, nya möten. Och i varje möte med en medmänniska, i varje samtal, glimmar det till. På nytt och igen. Vill Gud säga något? Vill Gud visa något? I höst har jag fått förtroendet att vara terminspräst i Djursholms kapell. Kom gärna och berätta om dina möten och erfarenheter, kom och lyssna och samtala och dela en stund på jorden.

Välkommen så firar vi gudstjänst tillsammans.

Kristin Molander, terminspräst