Kapellets terminspräst

Än en gång har jag fått förtroendet att vara terminspräst i Kapellet. Varmt tack! Jag ser verkligen fram mot att möta er alla under vårterminens lopp.

I skrivande stund, medan 2018 ännu är i sin linda, är mörkret fortfarande ganska kompakt även om en och annan fågel redan verkar ha förstått att det kommer att bli ljusare. Man kan höra det på det energiska prasslet i buskar och snår. En föraning som inger hopp. På Kyndelsmässodagen tänder vi ljus och fi rar hur Jesus bars fram i templet. Det är en dag som för mig markerar att mörkret inte kommer att vara för evigt.

Ändå är denna tid av kyrkoåret fullt av glada, hoppingivande budskap. Den första söndagen efter trettondedagen handlar om hur Jesus döps. ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”, säger en röst från himlen till honom. Det kan vi tänka oss att Gud säger också till oss, söner och döttrar.

Tanken att jag är ett Guds barn, ett litet barn som vilar tryggt i en god famn kan hjälpa oss i svåra stunder. Det är min egen erfarenhet. Det är inte en falsk tanke. Om det var något som utmärkte Jesu förhållande till sin ”far” Gud var det just en sådan total tillit.

Men vi inbjuds ju också till att vara vuxna i vårt andliga liv.

I Johannesevangeliet säger Jesus till sina lärjungar: ”Jag kallar er vänner.” Det fi nns en känd ikon som brukar kallas ”Vänskapens ikon”. På den ser man Jesus på vandring tillsammans med abba Menas, från ett kloster i Egypten. Jesus håller armen om sin vän. I vänskapen fi nns rymd och frihet. Den är inte påtvingad. I en tid av misstro är den viktigare än någonsin..

Annika Wirén, terminspräst