Predikan vid kapellets invigning

Predikan vid invigningen av Djursholms kapell, den 18 december 1898

I dag, då vi första gången samlas till gudstjänst i detta sköna tempel, har det något särskilt att säga till oss, detta ord: »en människa kan intet taga, om det icke varder henne givet från himmelen».

Ordet gäller redan i yttre avseende om själva byggnaden. Ovanligt och vater mötts för att uppbygga detta hus till gudstjänst, må det vara en bekånnelse: »vi hava fått allt av Gud, vi vilja giva det åter till honom.» Må det vara ett tecken, att detta lyckligt lottade, rikt begåvade samhälle vill giva Gud äran, ej blott med yttre gåvor och yttre hyllning, utan med hjärtetillbedjan och lärjungasinne, med lydnad för hans ord!

Ty vad är allt detta, som här utförts, dock värt, vad är det för mening därmed, om det ej får bli medel för mottagandet av andliga, eviga gåvor? Vi hava väl dock byggt detta hus, emedan vi här vilja söka Guds ansikte, söka evigt liv, förlåtelse, rening, frid och ny kraft till rättfärdigt liv. Och få vi icke dessa och dylika gåvor i vår kyrka vartill hava vi då en kyrka?

Skola vi finna vad vi angiva oss här söka? Icke skola vi göra det därför att kyrkan är så vacker och så väl stämmer till andakt. Vore hon ock jordens skönaste tempel och hade också här de härligast –, mänskliga gåvor stämt möte för att samverka till den rikaste jordiska gudstjänst – det bleve alltsammans till intet, tomt skal utan kraft – om ej Gud gåve livet.

Och må vi ej tänka: »det är väl icke så farligt; det är alltid gott att ha den yttre formen, det är dock något skönt och tilltalande i en vacker gudstjänst, som stämmer sinnet högtidligt.» Det är farligt. Ja, det finns i själva verket ingenting farligare än att hava gudaktighetens sken och förneka dess kraft. Och hellre än att denna kyrka skulle tjäna ett tomt formväsen, en fåfänglig gudstjänst utan ande och sanning, hellre må hon då jämnas med jorden!