Att få tjuvkramas…

Det är en märklig tid vi lever i, där man inte ska träffa sina barnbarn och i alla fall inte krama dem. Allt det där som ger mening och glädje, det får vi nu träna oss på att avstå ifrån. Men ibland får man väl ändå vara lite olydig?

Jag minns en sommardag när det lilla barnbarnet kröp upp i mitt knä och undrade ” kan vi inte tjuvkramas, man måste ju få göra som vanligt”? Och så kramades vi i smyg, medan ingen såg och vi trotsade alla coronaregler. Jag känner fortfarande värmen och glädjen.

Det har varit och är en stor utmaning att hitta vägar att vara kyrka under dessa tider. Vi talar om att vi ställer om och gör andra saker. Men kyrkans verksamhet, som bygger på möten med andra, hur ska vi vara kyrka när vi inte får mötas över generationsgränser, i gudstjänsten, i glädjen och sorgen? Hur finns vi till för varandra i utsattheten, i ensamheten, när vi måste hålla fysisk distans?

Jag har på ett nytt sätt blivit påmind om vilken oerhörd samhällsbärande funktion kyrkan har. Att mötas i gemenskap, att bäras av orden och berättelserna, att låta musiken tolka livet är livsviktigt. Det är livsnödvändigt för oss som är troende, men också för tvivlare och sökare och icketroende.

Coronapandemin innebär att vi måste fortsätta att vara försiktiga och varsamma. Men vi måste väga vår försiktighet mot nödvändigheten att ibland ”tjuvkrama” sitt barnbarn, att fortsätta att fira gudstjänst tillsammans, och hitta olika vägar till möten och gemenskap.

Jag ser fram emot att möta er i Djursholm under hösten.

Lena Fagéus, terminspräst